blev jag ganska varm, fastän man måste ju sitta i köket för att bli det, för det var inte eldat någon ann’stans. För resten såg det fasligt upp- och nedvänt ut i köket. Pastorn var inte hemma. Jag fick aldrig höra var han var, men jag har för mig, att han satt uppe hos flickorna West. Kan du tänka dig, Anne, folk säger, att han sprungit där hela hösten, och man börjar tro, att han slår sina lovar omkring Rosemary.
— Han skulle få en förtjusande hustru, om han gifte sig med Rosemary, sade Anne och lade ett fång drivved på härden. — Hon är en av de raraste flickor jag någonsin känt.
— Ja, jag har också alltid tyckt bra om henne, sade fröken Cornelia. — Men folk pratar så mycket i ogjort väder. Det är nog bara ett rykte utan all grund. För inte längre se’n än en månad mötte jag honom ute, och då sa jag till honom: Pastorn borde gifta om sig. Då fick han en min på sig, så förfärad som om jag föreslagit något oanständigt. »Min hustru vilar i sin grav», sa han i den där milda tonen, som kunde anstå ett helgon. »Jag trodde nog det, pastorn», sa jag, »för annars hade jag inte föreslagit, att ni skulle gifta om er». Då såg han ännu mer chockerad ut. Därför tror jag just inte mycket på det där ryktet om Rosemary och honom. Om en pastor, som är änkling, ett par gånger gör besök hemma hos ett ogift fruntimmer, så får folk genast så brått med att para ihop dem.
— Jag har fått den uppfattningen — om det nu inte är förmätet av mig — att pastor Meredith är alltför blyg för att slå sig ut för ett fruntimmer, sade Susan.
— Nej, bevars väl, han är då visst inte blyg, svarade fröken Cornelia. — Tankspridd och bortkommen, ja gärna det — men inte blyg. Neej då. Och fastän han går omkring så försjunken i sina lärda funderingar eller vad det
