nu kan vara, så sätter han på intet sätt sitt ljus under en skäppa, och han skulle då visst inte genera sig för att fria till en kvinna, om han eljest funnit behag i henne. Nej, felet är, att han inbillar sig, att hans hjärta ligger begravet hos den där högtälskade Cecilia, medan det tvärtom klappar i bröstet på honom precis så som hos varje annan normal mansperson. Han kanske ändå tänker på Rosemary West. Det är också möjligt, att han alls ingenting menar med sina besök. Han tycker kanske, att han mycket väl kan gå dit som själasörjare. I alla fall är flickan snäll och duktig i sitt hus, och hon skulle säkert bli en god mor åt de där stackars försummade barnungarna, slöt fröken Cornelia med en suck.
XVIII.
Ett hemskt budskap.
Mary Vance hade av fru Elliott skickats i ett ärende till prästgården. Nu kom hon kilande genom Regnbågens dal på väg till Ingleside. Det var lördagskväll, och hon var bjuden till Nan och Di. Dessa båda hade förut varit i granskogen i sällskap med Una och Faith och samlat kåda. Alla fyra sutto nu på en kullfallen trädstam vid bäcken och — ja, sanningen måste fram — tuggade alldeles förskräckligt. Käkarna malde i ett i ett. Inglesides tvillingar voro förbjudna att tugga någon annanstans än i Regnbågsdalens avskildhet, men Faith och Una bundos ej av några dylika besvärande restriktioner utan tuggade gladeligt överallt, hemma och på gator, vägar och stigar, till bysamhällets stora förfäran och ogillande. Faith hade en söndag setts tugga kåda i kyrkan, men att det var opassande hade till
