och med Jerry insett, varför han gett henne en sådan broderlig uppsträckning, att hon aldrig mera gjorde om det.
— Jag var så hemskt hungrig, att jag kände, att jag nödvändigt måste tugga på någonting, sade hon till sin ursäkt. — Nog minns du hur vår frukost var, Jerry. Jag kunde inte äta svedd och vidbränd gröt, och min mage kändes precis som ett tomt hål. Kådan hjälpte rätt mycket, och jag tuggade så sakta. Jag smackade inte en enda gång, och inte heller smällde jag med bussen.
— Du får i alla fall aldrig tugga i kyrkan, vidhöll Jerry. — Akta du dej, om jag får se, att du gör’et en gång till.
— Ha ha — du tuggade ju själv på bönemötet i förra veckan, skrek Faith.
— Det är stor skillnad, sade Jerry överlägset. — Bönemötet är mitt i veckan, inte på nå’n söndag. För resten satt jag ända inne vid väggen i en mörk vrå, och ingen såg mej. Men du satt där framme vid altarringen, där varenda katt såg dej. Och jag tog mitt gummi ur munnen, när utgångspsalmen skulle sjungas, och la’ det från mej, där man annars har psalmböckerna liggande. Se’n gick jag och glömde att ta det med mej. Morgonen därpå sprang jag dit för att hämta det, men då var det borta. Det var nog Rod Warren, som hade knyckt det. Det var en väldigt stilig buss, så det var stor skada.
— — —
Mary Vance kom spatserande dalen fram med högburet huvud. På detta huvud satt en ny blå sammetsbarett med en rosett på sidan av körsbärsröda band. En sjömanskavaj av blått tyg omslöt den taniga lilla gestalten, och händerna voro instuckna i en liten muff av ekorrskinn. Hon var mycket stolt över sina nya kläder och särdeles belåten med sig själv. Håret var krusigt, efter att ha blötts och varit flätat i många små flätor över natten, kinderna hade
