rundat sig, hon var rödblommig, och de ljusa ögonen blänkte. Det fanns verkligen inte mycket kvar hos henne, som erinrade om den lilla utsvultna och trasiga stackare, som prästgårdsbarnen hittat uppe på gubben Taylors höskulle i den gamla ladan.
Una gjorde sitt bästa för att inte känna någon avund. Här ståtade Mary i ny sammetsbarett, men hon och Faith fingo gå i sina gamla grå mössor denna vinter också. Ingen tänkte någonsin på att de kunde behöva nya vinterhattar, och de vågade ej be sin pappa, ty han hade troligen ont om pengar, och då skulle hattarna bli en extra utgift, som kanske vore mycket kännbar för honom. Mary hade ofta sagt dem, att präster på landet alltid hade ont om pengar och mycket svårt för att få det att »gå ihop». Följaktligen ville Faith och Una hellre gå trasiga än bedja sin far om någonting i klädväg.
Att de själva sågo trasiga ut gjorde dem egentligen inte så mycket, men det var ganska prövande att se Mary Vance komma struttande i all sin stass, ytterst självmedveten och belåten. Den nya ekorrmuffen blev den sista fjädern, som knäckte kamelens rygg. Varken Faith eller Una hade någonsin ägt en muff; de ansågo sig lyckliga, om de hade vantar, som ej alla fingrarna stucko ut genom. Tant Martha kunde för sina svaga ögons skull inte se att stoppa hål i vare sig vantar eller strumpor, och Una försökte visserligen, men stopparna blevo hiskligt fula.
Hur det nu var, kunde de inte inlägga den sanna hjärtligheten i sin hälsning, när de togo emot Mary. Men det märkte inte Mary, eller också brydde hon sig inte om det; överdrivet känslig var hon inte. Hon svängde sig lätt upp på en låg, utskjutande gren i en gammal tall och lade den uppseendeväckande muffen bredvid sig. Una såg, att den var fodrad med rött siden; där man skulle sticka in
