händerna låg en gummiresår under sidenet, och två röda silkestofsar hängde ned. Hon såg på sina egna händer. De voro också röda, ehuru av en annan kulör än muffens siden; dessutom voro de både nariga och litet frostbitna. Hon undrade i sitt sinne, om hon någonsin i livet skulle få tillfälle att sticka in dem i en varm och mjuk muff.
— Hit med en tugga, sade Mary i muntert befallande ton.
Både Nan, Di och Faith drogo ur fickan upp en bärnstensgul boll eller två och räckte skatten åt Mary. Una satt mycket stilla. Hon förvarade fyra stora, rara, stelnade kåddroppar i fickan på sin snäva, trådslitna lilla kofta, men dem tänkte hon inte ge Mary Vance — nej, inte en enda. Mary kunde gå i skogen och själv samla kåda. Folk med ekorrmuffar kunde väl ändå inte vänta att få allt här i världen.
— Stiligt väder, va’? sade Mary och dinglade med benen från sin gren, möjligen för att hennes nya kängor med blankare skinn framme i tån bättre skulle synas. Una drog in fötterna under sig. Hon hade ett hål på ena sidan av sin ena känga, och snörena voro hopknutna på flera ställen. Men de kängorna voro ändå de bästa hon hade … O, denna Mary Vance! Hon hade gärna kunnat få bli liggande på höloftet.
Una kände sig aldrig illa till mods därför att Inglesides tvillingar voro bättre klädda än hon och Faith. De buro sina kläder med likgiltigt behag och tycktes aldrig det minsta tänka på dem. De kommo aldrig andra människor att känna sig trasiga och underlägsna. Men när Mary Vance nu äntligen blivit uppklädd, tycktes hon liksom utsvettas kläder genom alla sina porer … Hon liksom gick i en atmosfär av kläder, i hennes närvaro måste också andra känna och tänka kläder … Där Una nu satt i den milda
