XIX.
Stackars Adam.
När Una kom hem, låg Faith med ansiktet i kudden på sin säng och ville inte låta trösta sig. Tant Martha hade slaktat Adam. Han vilade i denna stund på ett avlångt fat på en hylla i skafferiet, plockad, svedd och omgiven av sin egen kräva, levern och hjärtat. Tant Martha brydde sig inte ett dugg om Faiths häftiga sorg och förtvivlan.
— Vi måste ju ha nå’nting att sätta för den resande pastorn till middagsmat, sade hon. — Du är för stor flicka för att bråka så där förskräckligt för en gammal tupps skull. Nå’n gång skulle man väl i alla fall ha vridit nacken av’en.
— När pappa kommer hem, ska jag tala om för honom vad tant har gjort, snyftade Faith.
— Låt du bli att besvära din stackars pappa. Han har minsann bekymmer nog ändå. Och det är jag, som sköter hushållet här.
— Adam var min — jag hade fått honom av fru Johnson. Tant hade ingen rätt att röra honom, ropade Faith.
— Nu ska du inte bära dig fånigt åt. Tuppen är slaktad, och så är det inte mer med det. Jag tänker inte bjuda nå’n främmande pastor på kallt fårkött. Litet begrepp om vad som passar sig har jag i alla fall, och jag har sett bättre dagar, innan det gått så här utför för mig i livet.
Faith ville inte gå ned till kvällsvarden den aftonen, och hon ville inte gå i kyrkan morgonen därpå. Men när det blev tid att äta middag, kom hon till bordet med ögon, som voro rödsvullna av gråt, och dyster uppsyn.
Pastor James Perry var en fetlagd och skinande herre
