Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/190

Den här sidan har korrekturlästs

med vita, borstiga mustascher, buskiga vita ögonbryn och en blank flintskalle. Skön var han inte, men väl ganska viktig och icke så litet skrytsam i sitt uppträdande. Men även om han tett sig som ärkeängeln Mikael och talat med människors och änglars tungor, skulle Faith ha avskytt honom. Han skar för Adam med mycken omsorg och visade härunder sina feta, vita händer och en prydlig diamantring. Och under hela proceduren gjorde han små kvicka och godlynta anmärkningar. Jerry och Karl flinade, och även Una log ett blekt löje, eftersom artigheten tydligen krävde det. Men molnet på Faiths panna mörknade än mer. Pastor Perry tyckte, att det var en föga sympatisk liten flicka. En gång, då pastorn till Jerry yttrade någonting, som han verkligen fått om bakfoten, föll Faith in och motsade honom. Pastorn rynkade då sina vita ögonbryn mot henne.

— Små flickor ska inte falla stort folk i talet, sade han. — Att avbryta så där verkar mycket ouppfostrat. — Och de ska inte heller säga emot personer, som vet vida mer än de gör.

Denna skrapa förbättrade ingalunda Faiths lynne. Jaså, hon skulle tas med bland »små flickor», liksom om hon inte vore större än den där knubbiga Rilla uppe på Ingleside. Det var odrägligt. Och hur gräsligt åt inte den främmande pastorn! Han till och med tog upp ett av stackars Adams ben mellan tummen och pekfingret och gnagade på det. Varken Faith eller Una ville röra en bit av den steken, och de kastade blickar på gossarna, som om de varit ingenting mindre än kannibaler. Faith kände, att om inte denna hemska måltid snart toge ett naturligt slut, skulle hon slänga någonting i pastorns skinande skalle. Men lyckligtvis fann sig pastorn ej föranlåten att ta en portion till av tant Marthas degiga och smaklösa äppelpaj, utan läste från bordet. Det blev en lång bordsbön, vari pastor Perry