sorglig brist. Jag har talat mer än en gång med din far i detta ämne och i all broderlig vänskap för honom framhållit hans plikt, men hittills utan någon verkan. Jag hoppas han måtte vakna upp till en känsla av sitt ansvar, innan det blir för sent. Under tiden är det din skyldighet och ditt privilegium att intaga din saliga moders plats. Du skulle kunna öva ett ansenligt inflytande på dina bröder och din lilla syster — du skulle kunna vara en verklig mor för dem. Jag fruktar, att du inte tillräckligt betänker dessa ting så som du borde. Mitt kära barn, tillåt mig att härmed öppna dina ögon för dem.
Pastorns salvelsefulla, ömsom strängt förebrående, ömsom mjukt inställsamma röst fortfor att mala på ännu en stund. Han var nu i sitt element. Ingenting passade honom bättre än att tolka lagen, varna och förmana. Ännu var han inte färdig på långa vägar, det hördes tydligt. Han stod med ryggen mot brasan, med fötterna på mattstumpen, och utgöt en flod av religiöst färgade plattheter. Faith hörde ej ett ord. I själva verket lyssnade hon alls inte på honom. Men hon höll blicken oavlåtligt fäst på de långa, svarta rockskörten, som hängde ned, och en glimt av skadeglad förtjusning började spela i hennes bruna ögon. Pastor Perry stod mycket nära brasan. Hans rockskört började svedas — hans rockskört började ryka … Men han orerade på såsom förut, fördjupad i sin egen vältalighet. Det rykte än mer från rockskörtena. En liten gnista sprakade ut från den brinnande veden och slog ned på det ena skörtet. Den blev sittande på det upphettade underlaget, i en hast slog den lilla gnistan upp i låga. Då kunde Faith ej längre hålla sig utan brast ut i ett kvävt fnitter.
Pastor Perry tvärstannade mitt i en lång mening, förargad över en sådan näsvishet. Plötsligt kände han hur
