XX.
Faith får en ny vän.
Den följande dagen i skolan blev ganska påkostande för Faith. Mary Vance hade berättat om Adams sorgliga ändalykt, och alla skolbarnen, utom barnen Blythe, tyckte, att det hela var riktigt lustigt. Flickorna beklagade fnittrande sorgen, och gossarna skrevo små hjärtlöst skämtsamma biljetter till henne. Stackars Faith gick hem från skolan bedrövad djupt in i sin lilla känsliga själ.
— Jag går bort till Ingleside och sitter en stund hos fru Blythe, snyftade hon. — Hon kommer inte att skratta åt mig som alla andra gör. Jag är rakt tvungen att tala med nå’n, som kan förstå hur ledsen jag är och hur jag sörjer.
Hon sprang genom Regnbågens dal. Där hade hemliga krafter varit i verksamhet under nattens lopp. Ett lätt snötäcke hade fallit, och de vitpudrade granarna och tallarna drömde om den nya vår, som skulle avlösa deras vintersömn. Den långa sluttningen nedanför skimrade av de lövlösa bokarnas roströda färg. Det slocknande skenet från solnedgången låg ännu över trädens kronor uppe på åsen. Av alla de vackra platser, över vilka den sakta sjunkande vinterskymningen bredde sin trolska mystik, var nog Regnbågsdalen den allra vackraste. Men den stackars bedrövade lilla Faith hade ej blick för den skönhet, som omgav henne.
Vid bäcken stötte hon helt oförmodat på Rosemary West, som satt i ensamheten på den bänk, som bildades av den gamla tallens längs marken krypande gren. Hon var stadd på hemväg från Ingleside, där hon varit och gett flickorna deras musiklektion. Nu hade hon suttit en stund i
