Regnbågens dal, betraktat dess nya vita skrud och låtit tankarna gå sina egna vägar. Att döma av hennes anletsuttryck hade de vägarna varit ganska behagliga. Det var kanske det svaga klingandet från de små bjällrorna uppe i Det älskande parets träd, som lockade fram leendet på hennes läppar. Eller kanske dess orsak låg i medvetandet att pastor Meredith numera sällan underlät att tillbringa måndagskvällen uppe i det grå huset på åsens vindomsvepta krön.
Nu kom Faith Meredith rusande rätt in i Rosemarys vakna drömmar med sina känslors bitterhet och sin upprorsanda. Hon hejdade sig genast, när hon fick se fröken West. Hon var inte intimare bekant med henne — bara så pass, att de kunde stanna och hälsa på varandra, när de möttes ute. Och hon ville inte råka någon just nu — ingen utom fru Blythe. Hon visste, att hennes ögon och näsa voro röda och svullna, och hon blev förtretad vid tanken på att en främmande människa skulle se, att hon hade gråtit.
— God afton, fröken West, sade hon i tvungen ton.
— Hur är det fatt, Faith lilla? frågade Rosemary vänligt.
— Det är ingenting, svarade Faith kort.
— Du menar ingenting, som du har lust att berätta för en utomstående, inte sant? smålog Rosemary.
Faith tittade på fröken West med plötsligt intresse. Här var bestämt en människa, som förstod rätt mycket … Och så vacker hon var! Håret låg guldgult fram under den plymgarnerade hatten. Vilken vacker färg kinderna hade över sammetskappans krage! Hur blå och vänliga voro inte hennes ögon! Faith kände, att fröken West borde kunna vara en förtjusande vän — om bara hon vore en förtrogen i stället för en flyktig bekantskap.
— Jag — jag tänker mig upp för att berätta det för fru
