Han hade efterhand kommit till insikt om att han lärt sig hålla av Rosemary. Inte så mycket som han hållit av sin Cecilia, naturligtvis. Det var ju någonting helt annat. Den kärleken, som brann i den första ungdomens, det romantiska svärmeriets klara färger, kunde, trodde han, aldrig vända åter. Men Rosemary var vacker och älsklig och mycket snäll. Hon var ett synnerligen trevligt sällskap. Han var lyckligare i hennes närhet än han någonsin trott han skulle kunna känna sig. Hon skulle bli en idealisk husmor för hans hem, en god, en änglasnäll mor för hans barn.
Under de år pastor Meredith gått och varit änkling, hade han fått otaliga vinkar både från ämbetsbröder och församlingsbor, vilka alls icke kunde misstänkas för några beräknande motiv, om att han borde gifta om sig. Men dessa vinkar hade aldrig gjort något intryck på honom. Man trodde allmänt, att han inte märkte dem. Men det var ett stort misstag, han märkte dem mycket väl. Och under de ljusa mellanstunder, då han lät sitt vakna sunda förstånd råda, visste han fullkomligt, att det förnuftigaste han kunde göra var att se sig om efter en lämplig fru. Men sunt förnuft var inte John Merediths starka sida, och att efter noggrant övervägande bestämma sig för någon »lämplig» kvinna, liksom man väljer sig en hushållerska eller en kompanjon i sin affär, det var någonting, som alls inte smakade honom. Han var helt enkelt ur stånd därtill. Så han hatade ordet »lämplig»! Det erinrade honom alltid om ämbetsbrodern James Perry. »En lämplig kvinna av lämplig ålder» hade han sagt på sitt smilande och salvelsefulla sätt, och den vinken hade minsann varit tydlig nog. Just nu bodde inom John Meredith ett alldeles otroligt begär att rusa åstad och fria till den yngsta och mest »olämpliga» kvinna han kunde hitta på.
