men hon tyckte det var så meningslöst att kläda sig fin för den man hon tänkte ge korgen. Därför bar hon sin mörka aftonklänning, men såg i alla fall ut som en drottning uti den. Hennes undertryckta sinnesrörelse gav ansiktet högre färg, hennes stora blå ögon voro som källor av ljus, men deras vanliga uttryck av mild frid var ej just nu det förhärskande.
Hon önskade, att samtalet vore över. Hela dagen hade hon motsett det med fruktan. Hon var övertygad om att John Meredith på sitt sätt höll ganska mycket av henne — men samtidigt var hon säker på, att han ej höll av henne så mycket som han hållit av sin första hustru. Hon förstod, att hennes avslag skulle för honom innebära en rätt så stor besvikelse, men förkrossad trodde hon inte han skulle bli. Men hon sörjde över att behöva säga nej till honom, sörjde över det för hans skull och därjämte — Rosemary var fullt uppriktig mot sig själv — för sin egen skull. Hon visste, att hon hade kunnat älska John Meredith, ifall — ifall det hade varit tillåtet. Hon visste, att hans liv komme att bli mycket ödsligt om han, förkastad som älskare, vägrade att stå kvar som vän. Hon visste, att hon skulle kunnat bli mycket lycklig med honom och att hon hade förmått göra honom lycklig. Men mellan henne och lyckan stod det bindande och hindrande löfte, som hon givit Ellen för många år sedan.
Rosemary hade intet minne av sin far. Han hade dött, när hon var endast tre år gammal. Ellen, som varit tretton, kom ihåg honom, ehuru utan någon särskild ömhetskänsla. Han hade varit en allvarsam, inbunden och sträng man, många år äldre än sin vackra hustru. Fem år senare dog också deras tolvårige bror, och efter hans död hade de båda flickorna alltid levat ensamma med modern.
De hade aldrig vidare brytt sig om att deltaga i
