— Nej. De ämnar göra en resa till Japan och blir troligen borta ett helt år. Owens nya roman skall tilldraga sig delvis i Japan. Det här blir den första sommaren, som den kära gamla drömstugan kommer att stå tom, sedan vi flyttade därifrån.
— Jag skulle mena, att Owen Ford borde kunna hitta på tillräckligt mycket här i Kanada att skriva om utan att behöva dra sin hustru och sina oskyldiga barn bort till ett hedniskt land som Japan, brummade fröken Cornelia. »Boken om livet» är det bästa han nån’sin skrivit, och allt det, som händer och sker i den, har han hämtat inte längre bort än här hemma i Fyra vindars hamn.
— Men det mesta av det stoffet hade han fått av kapten Jim. Och han åter hade samlat ihop det över hela världen. Jag tycker i alla fall, att Owens böcker är utmärkta.
— Ja vars, de är nog inte så oävna i sitt slag. Jag har föresatt mig, att jag ska läsa varenda bok han skriver, fast eljest har jag ju den principen, kära Anne, att läsning är ett fasligt slöseri med en tid, som kunde användas vida bättre. Jag ska minsann ta och skriva till honom vad jag tänker om det här japanska påhittet. Vill han, att Kenneth och Persis ska bli omvända till den hedniska läran? Så’nt har man sett förr, när själarna inte varit tillräckligt befästa i tron.
Med denna högtidliga utfästelse reste sig fröken Cornelia för att säga farväl. Susan gick för att lägga Rilla, och Anne satt kvar på verandatrappan under de nu framtindrande stjärnorna, tänkte tillbaka på gamla vackra minnen och upptäckte för väl hundrade gången hur vackert den stigande månen göt sin glans över Fyra vindars hamn.
