med sin kärva röst tystnaden. — Du kommer att gifta dig och flytta från mig. Då blir jag alldeles ensam. Den tanken uthärdar jag inte — det förmår jag inte. Hellre vill jag dö.
— Jag skall aldrig gifta mig, Ellen, sade Rosemary.
— Aldrig, Ellen.
Ellen böjde sig forskande fram och såg in i Rosemarys ögon.
— Vill du ge mig ditt högtidliga löfte på det? sade hon.
— Svärja det med fingrarna på vår mors bibel?
Rosemary samtyckte genast, hon begärde ej bättre än att få göra Ellen i lag. Vad spelte det för roll? Hon visste mycket väl, att hon aldrig komme att gifta sig med någon annan. Hennes kärlek hade sjunkit i havsens djup med Martin Crawford, och utan kärlek kunde hon inte ingå äktenskap med någon. Därför lovade hon beredvilligt. Men Ellen gjorde det hela till en i systerns tycke ganska frånstötande ceremoni. Inne i moderns tomma rum togo de varandra i hand över den på bordet liggande bibeln, och båda gåvo varandra det löftet, att de skulle aldrig gifta sig utan ständigt hålla ihop.
Efter den stunden förbättrades Ellens psykiska tillstånd i hög grad. Hon fick snart tillbaka sin själsliga jämnvikt, sitt muntra lynne. I tio år levde hon och Rosemary lyckligt i den gamla stugen, ostörda av någon tanke på giftermål för den ena eller den andra. Men det givna löftet föll aldrig i glömska. Ellen underlät aldrig att påminna sin syster därom, så fort någon rangerad manlig individ korsade deras väg, men hon hade aldrig varit rädd på allvar, förrän John Meredith den kvällen kom hem med Rosemary. Vad denna beträffar, så hade hon alltid smått gjort sig lustig åt Ellens fixa idé i samband med det givna löftet — tills nu på sista tiden. Nu hade löftet blivit en olidlig boja,
