de båda husen var ej långt och vågen god, så att Ellen njöt av sin hemvandring i tystnaden och månskenet.
Aftonen hade varit angenäm. Ellen, som ej varit på en bjudning på många år, hade haft det riktigt trevligt. Alla gästerna hade tillhört hennes gamla krets, och ingen övermodig ungdom fanns, som möjligen kunde bryta stämningen, ty silverbrudparets ende son låg långt borta vid en högskola och hade ej kunnat infinna sig. Norman Douglas hade varit med bland de inbjudna, och de råkades sålunda i sällskapslivet för första gången på många år. I kyrkan hade hon sett honom ett par gånger denna vinter. Ingen sentimentalitet väcktes till liv i Ellens hjärta vid det mötet. När hon överhuvud taget ägnade det förflutna en tanke, undrade hon över hur hon någonsin kunnat vara fäst vid honom och sörja över hans plötsliga giftermål.
Men nu tyckte hon det var rätt roligt att råka honom igen. Hon hade glömt hur originell och lustig han var i sina uttryckssätt, hur uppiggande hans sällskap var. Man kunde aldrig ha tråkigt i det rum, där Norman Douglas satt med. Alla hade blivit förvånade, när han kom på silverbröllopet. Det var bekant, att han eljest gick ingenstans. Makarna Pollock hade bjudit honom, därför att han varit med bland gästerna på deras bröllop för tjugofem år se’n, men de trodde aldrig han skulle infinna sig. Sin syssling Amy Douglas hade han fört till bordet, och han föreföll mycket uppmärksam mot henne. Men Ellen satt mitt emot honom och kom genast i ett livligt resonemang med honom — de glada replikerna flögo tvärs över bordet, och hur mycket än Norman väsnades och gick på, var det dock hon, som med sin lugna argumentering fick övertaget och »bräckte» honom till den grad, att han vid ett tillfälle satt tyst i flera minuter. Efter denna vilopaus hade han i sitt röda skägg muttrat någonting om »fyr och flamma som
