— Det gör jag inte. Ett löfte är ett löfte i mina ögon. Jag löser dig inte från det. Bryt ditt löfte — bliv menederska, om du så vill — men aldrig skänker jag mitt samtycke.
— Du är mycket hård mot mig, Ellen.
— Hård mot dig? Och hur skulle det bli för mig? Har du någonsin tänkt på hur jag skulle få det i min ensamhet häruppe? Den skulle jag aldrig stå ut med. Hellre ginge jag då ifrån alltihop … Jag kan inte leva ensam. Jag skulle bli galen. Har jag inte varit en snäll syster mot dig? Har jag någonsin motsatt mig det du önskat? Har jag inte i allt rättat mig efter dina tycken?
— Jo — jo …
— Nå men varför vill du då lämna mig för den här mannens skull, som du inte ens sett för ett år se’n?
— Jag älskar honom, Ellen?
— Älskar? Du talar som en sentimental skolflicka i stället för en medelålders kvinna. Han älskar inte dig. Han vill ha en hushållerska och en guvernant åt barnen. Du älskar inte honom. Men du vill bli fru — du är en så’n där svag karaktär, som tycker det ligger någonting förödmjukande i att åldras ogift. Så hänger saken samman.
Rosemary genomilades av en darrning. Ellen kunde eller ville inte förstå. Det var lönlöst att söka resonera med henne.
— Du vill alltså inte ge mig fri, Ellen?
— Nej, det vill jag inte. Och jag vill aldrig mer ta upp ämnet. Du har lovat, att du måste hålla ditt ord. Så står det till. Gå och lägg dig. Se hur mycket klockan är! Du är överretad och full med romantiska griller. I morgon kommer du att vara förståndigare. Jag vill i alla händelser inte höra mer om detta. Gå nu.
Rosemary gick utan ett ord. Ellen vankade omkring
