III.
Barnen på Ingleside.
Mitt på dagen lekte barnen Blythe gärna i det höga, mjuka gräset i skuggan av den lummiga lönndungen mellan deras egen gård och Glen S:t Marys lilla sjö. Men när det började kvällas och skymningen föll, kunde ingen lekplats jämföras med den lilla dalen bakom lönnplanteringen. Den kunde just höra hemma i en saga, tyckte de, här var älvornas rike. En gång hade de suttit i Inglesides vindsfönster och blickat ut i det fina regndis med då och då frambrytande solglimtar, som avlöst det våldsamma åskvädret, och då hade de sett hur en praktfull regnbåge stod som en bro just över deras älskade plats. Och dess ena ända tycktes utgå från den punkt, där en liten vik av sjön sträckte sig inåt dalens mynning.
— Låt oss kalla den Regnbågens dal, sade Walter helt förtjust, och Regnbågens dal fick den också heta efter den dagen.
Utanför Regnbågens dal kunde det hända, att blåsten ven fram i häftiga ilar. Men in i dalen hittade bara milda fläktar. Små slingrande älvstigar löpte kors och tvärs mellan de med grön, sammetslen mossa klädda granrötterna. Vilda körsbärsträd, vilkas kronor under blomningstiden skimrade liksom i ett vitt ljusflor, växte över hela dalen, omväxlande med de mörka granarna. En liten porlande bäck med klargula blänk av bärnsten rann fram genom dalsänkan. Byns hus lågo just lagom långt bort för att inte störa idyllen; bara vid dalens övre ända låg en liten övergiven, nära nog fallfärdig stuga, som kallades »det gamla Baileyhuset». Där hade ingen bott på många år, men en vall av torv och sten, där gräset växte frodigt
