XXIII.
Goda föresatser.
Ett lätt duggregn hade fallit hela dagen — ett fint vårregn, som liksom susade och viskade om konvaljer och vaknande violer. Hamnen och viken och de låga strandängarna hade legat svepta i pärlgrå dimslöjor. Men nu på kvällen hade regnet upphört och dimman fläktat ut till havs. Molntappar flöto fram i rymden likt skära rosenblad. På andra sidan viken stod skogen mörk mot en fond av brandgult och flammande rött. En stor, silverblänkande aftonstjärna hade trätt fram rakt ovanför vågbrytaren. En frisk bris hade blåst upp och drog genom Regnbågens dal, mättad med doften från barr och kåda och fuktig mossa. Den sjöng en liten dämpad melodi inne bland de åldriga granarnas tungt vaggande kronor runt kyrkogården och lekte med Faiths yviga lockar, där hon satt på gubben Hezekiah Pollocks gravhäll med armarna om Mary Vance och Una. Karl och Jerry sutto mitt emot dem på en annan gravhäll, och alla fem voro bräddfulla med energi, sedan de suttit instängda av regnet hela dagen.
— Se, hur luften riktigt skiner i kväll, sade Faith glatt. — Det är förstås därför att den är så rentvättad efter all blötan.
Mary Vance tittade dystert på henne. Hon, som visste vad hon visste eller inbillade sig veta, tyckte, att Faith tog saker och ting alldeles för lätt. Mary hade någonting på hjärtat, som hon ville komma fram med, och det tänkte hon säga, innan hon gick hem. Fru Elliott hade skickat henne till prästgården med några nyvärpta ägg och förbjudit henne att stanna längre än en halvtimme. Nu var den halva timmen så gott som förbi, så Mary drog
