våren börjat växa ifrån dem. Han läste nu mycket ivrigt för att pröva in till en högre fortsättningskurs och brukade stanna kvar i skolan tillika med några äldre elever efter den ordinarie lektionstidens slut. Därför hade han också så mycket hemläxor på kvällarna, att han sällan hade tid att vara ute med de andra i Regnbågsdalen. Han slöt sig numera hellre till de vuxna.
— Hur är det fatt med er alla i kväll? frågade han. — Jag tycker ni förefaller just som litet slokörade.
— Det kan allt hända, det, sade Una. — Du skulle nog också kunna hålla dej för skratt, om du visste, att din pappa finge skämmas för dej och att folk pratade om dej.
— Vem pratar om er nu då?
— Alla människor, säger Mary Vance. — Och så utgöt Faith sina bekymmer för den deltagande Jem. — Du förstår, fortfor hon bedrövad, vi har ju ingen, som fostrar upp oss. Och därför råkar vi ofta illa ut, och folk tror vi är så stygga.
— Ni kan väl ta och fostra upp er själva då, föreslog den praktiske Jem. — Jag ska tala om vad ni ska göra. Ni ska bilda en Snällhets-Klubb, anlagd just på gott uppförande, och så ska ni straffa er själva, så fort ni gör någe’ galet.
— Det var en bra idé, sade Faith, som kände sig mycket tilltalad av förslaget. — Men, tillade hon i mera tvehågsen ton, ofta är det så, att saker, som vi tycker rakt inte ä’ någonting, dom tycker andra människor är fasliga. Hur ska vi nu kunna veta det på förhand? Vi kan då inte springa till pappa och fråga varenda gång, och han är ju för resten så mycket borta.
— Nog kunde ni väl för det mesta avgöra själva, när ni dummar er eller inte, tyckte Jem. — Så’nt där känner man ju ofta på sig. Men se saken är den — ni tänker inte
