straffa oss själva, när vi bär oss illa åt, och alltid tänka först, innan vi rusar sta’, och fråga oss själva, om pappa möjligen kan få skämmas för det, se’n det är gjort. Och den, som gruffar, han eller hon blir utkörd ur klubben och får inte leka med oss andra i Regnbågens dal. Jem Blythe får bli skiljedomare, om vi inte kan komma omsams. Nu blir det slut med att ta med grodor och skalbaggar till söndagsskolan, Karl, och det tuggas inte kåda, så nå’n ser det, fröken Faith.
— Det blåses inte bubblor heller på gubben Pollocks gravsten. Sopa du rent för din egen dörr, min herre.
— Där lägges inte heller ut de där förbaskade mattstumparna — jag blir arg bara jag ser dem.
— Nu sa du ett fult ord! skrek Faith. — Nu ska du straffa dig själv.
— Åja, det blir väl bra med det. Först ska vi ha statuten nedskriven med bläck på ett papper. Det ska bli Snällhets-Klubbens stadgar, begriper du. Och dem ska vi alla teckna under, så att det syns, att vi godkänner dem. Nu ska jag gå in och hämta lyktan, så skriver vi alla under dokumentet.
En kvart senare voro Snällhets-Klubbens »stadgar» högtidligen undertecknade på Hezekiah Pollocks gravsten, i vars mitt stod den rykande prästgårdslyktan, medan alla barnen lågo på knä omkring den och sträckte hals för att kunna se. Diakonfrun Clow gick i samma stund förbi på landsvägen, och dagen därpå visste hela byn, att prästgårdsbarnen kvällen förut hållit på med att utföra någon ruskig och troligen hednisk ceremoni omkring en grav och därefter under rysliga skrik jagat varandra över hela kyrkogården vid skenet från en lykta. Denna fullkomligt osanna historia hade förmodligen uppstått på så sätt, att Karl, sedan det viktiga dokumentet undertecknats och till och med
