valen sill till prästgården varje år, såsom hans far gjort före honom, hade han en behagligt tryggande känsla av att han för året ställt sig väl med de makter, som råda både i vattnet och på land. Han skulle aldrig ha vågat hoppas på god makrillfångst senare, om han inte på pastorns altare offrat förstlingen av sitt vårfiske.
Lida var ett tioårigt pyre och såg yngre ut, därför att hon var så liten och tanig och mager. I afton, när hon kom traskande fram till prästgårdsflickorna, såg hon ut som om hon inte varit varm se’n hon kom till världen. Hon var rödviolett i ansiktet, och de små mattblå ögonen voro rinnande och röda. Hon bar en urblekt kattunsklänning och en trasig stickad ullschal, som var svept över hennes spensliga axlar och hopknuten i ryggen. De fem kilometerna från fiskläget hade hon gått barfota på en väg, alltjämt full med gyttja och snösörja. Hennes fötter och ben voro lika rödvioletta som ansiktet.
Men det brydde inte Lida sig så värst mycket om. Hon var van att frysa, och barfota hade hon gått redan en månad liksom alla de andra ungarna nere i fiskläget. Allting har ju en övergång. Hon slog sig ned på gravhällen och grinade glatt mot Faith och Una. Faith och Una grinade glatt tillbaka. De kände Lida en liten smula, eftersom de förra sommaren råkat henne ett par gånger, då de varit nere vid hamnen i sällskap med barnen Blythe.
— God dag, sade Lida. — Hu, så gräsligt väder — det är så en håller på att blåsa bort från landsvägen.
— Varför är du ute då? frågade Faith.
— Far sa jag skulle gå hit med sillen, svarade Lida. Hon huttrade till, hostade och stack fram sina bara fötter. Men Lida tänkte varken på sig själv eller på sina fötter. Hon var van att frysa och tiggde ej om deltagande. Hon sträckte ut fötterna rent instinktivt för att hålla dem från
