Jerry rusade upp på snödrivan och grep tag i hennes armar. Han drog, och Faith stretade emot av alla krafter. Una sprang upp bakom Faith och sköt på. Faith skrek åt Jerry, att han skulle låta bli henne, och Jerry röt tillbaka, att hon inte skulle vara dum och fånig. Una grät. Det blev ett förskräckligt oväsen, och alla tre befunno sig helt nära kyrkogårdens staket utåt landsvägen. Herr Henry Warren och hans fru åkte förbi och hörde och såg dem. Snart fick folket nere i byn höra, att prästgårdsungarna återigen utmärkt sig, ställt till stort slagsmål inne på kyrkogården, grälat och bombarderat varandra med fula ord.
Slutligen hade dock Faith godvilligt låtit dra ned sig från snöhögen, därför att hennes ben börjat värka och hennes fötter kännas som stela isklumpar. Syskonen återvände alla in med återställd sämja och endräkt och gingo och lade sig. Faith sov som en stock och vaknade på söndagsmorgonen utan ett spår av förkylning. Hon hade i minne sin fars ord om sanning och uppriktighet och kände, att det ej gick an att ljuga och hyckla sjukdom. Men hon var lika fast besluten som hittills att ej draga på sig de förhatliga randiga strumporna och gå i kyrkan med dem.
XXV.
En ny skandal.
Faith gick tidigt till söndagsskolan och hade satt sig inne i hörnet av skolklassens bänk, innan någon av kamraterna kommit. Därför dagades den ohyggliga sanningen inte för någon, förrän Faith efter söndagsskolans slut reste sig för att från klassens bänk helt nära dörren vandra upp till prästgårdsfolkets bänk. Kyrkan var redan till hälften full,
