jag höll mig med flit ur vägen för honom, innan jag gick till söndagsskolan. Pappa tittar inte på folks ben i kyrkan, så naturligtvis gav han inte akt på mina. Men alla de, som skvallrar, de hade allt ögonen med sig och gjorde sina Reflecksjoner, så därför skriver jag nu det här brevet till Veckobladet för att förklara. Jag gjorde väl mycket orätt, kan jag tro, eftersom alla säger så, och nu ångrar jag mig, och jag går var dag med de rysliga randiga strumporna för att straffa mig själv, fast pappa köpte mig ett par nya stiliga svarta, så fort herr Flagg öppnade sin butik på måndag morgon. Men det var mitt eget fel alltihop, och om människor lägger skulden på min pappa, sedan de läst det här, så är de inte kristna, och då bryr jag mig inte heller om vad de säger.
Så var det också någonting annat, som jag vill tala om, innan jag slutar. Det var en bekant, som berättade för mig, att herr Boyd skyller Baxters för att ha stulit potatis från hans land nu i höstas. De har inte rört potatisen. De är mycket fattiga, men de är hederliga. Det var vi, som knyckte potatisarna, Jerry och Karl och jag. Una var inte med oss just då. Vi kunde aldrig tro, att det var att stjäla. En kväll i Regnbågsdalen ville vi så gärna ha några potatisar att koka, eftersom vi hade gjort upp en eld, och äta tillsammans med våra stekta foreller. Och herr Boyds potatisland låg närmast, precis emellan vår dal och byn, så därför klättrade vi över staketet och drog upp några stånd. Potatisarna var rysligt små, för herr Boyd måtte visst aldrig göda sitt land, och vi fick lov att dra upp flera stånd med blast, innan vi fick nog, och potatisarna var knappt större än marmorkulor, som man rullar med. Walter och Di Blythe hjälpte oss med att äta upp dem, men de kom inte, förrän de var färdigkokta, och de visste inte varifrån vi hade fått dem, så på dem faller då ingen skuld,
