bara på oss. Vi mente inget ont, men om det var stöld, så är vi mycket ledsna och skall betala herr Boyd för dem, bara han vill vänta, tills vi blir stora. Vi har aldrig några pengar nu, för vi har ännu inte börjat förtjäna själva, och tant Martha säger, att varenda cent av stackars pappas lön går till hushållet, även när han får ut den som han ska, och det är inte ofta det händer. Men herr Boyd ska inte mer lägga skulden på Baxters och tala illa om dem, för de är alldeles oskyldiga, och det var vi som grävde i landet.
Högaktningsfullt
Faith Meredith.»
XXVI.
Nya synpunkter.
— Susan, när jag är död, ska jag komma tillbaka till jorden, så ofta de gula narcisserna blommar i den här trädgården, sade Anne i full extas. — Det blir ingen, som får se mig, men jag skall vara här. Om någon finns i trädgården just då — jag tror, att jag kommer en kväll, just en sådan som den här, men det kan också hända, att det sker i gryningen, en ljuvlig vårgryning i blekrött — så får de bara se hur påskliljorna nickar och vajar, liksom om en plötslig vindil dragit förbi dem, men då har det varit jag, som besökt min trädgård.
— Ack, doktorinnan lilla, ni kommer inte att tänka på fåfängliga, världsliga ting som påskliljor, när ni är död, sade Susan. — Och jag tror inte på spöken, antingen man ser dem eller de kommer som väderilar.
— Åh, Susan inte kommer jag att bli ett spöke! Det ordet låter då för rysligt. Jag kommer att vara mig själv.
