Och jag ska sväva omkring i skymningen, antingen det skall till att dagas eller kvällen faller på, och besöka alla de platser jag håller av. Minns du hur rysligt jag sörjde, när jag flyttade ifrån vår lilla Drömstuga, Susan? Jag trodde aldrig, att jag skulle kunna fästa mig vid Ingleside. Men det har jag gjort nu. Jag älskar varenda tumsbredd av dess mark, varenda sten, både stickor och strån, allt …
— Jag tycker själv riktigt bra om platsen, sade Susan, som skulle ha dött av sorg, om hon nödgats flytta från den. — Men vi ska inte alltför mycket fästa vårt hjärta vid jordiska ting, doktorinnan lilla. Det finns någonting, som heter eldsvådor och jordbävningar. Vi böra städse vara beredda. MacAllisters gård på andra sidan viken brann upp för tre nätter se’n. Somliga säger, att Tom MacAllister själv tuttade eld på huset för att få ut brandförsäkringen. Ja, det lämnar jag därhän. Jag skulle ändå vilja tillråda doktorn, att han låter en sotare se om alla våra kakelugnar. Bättre före var än efter snart heter det. Men se här kommer fru Elliott in genom grinden, och hon ser mig ut för att ha något riktigt ärende, vad det nu kan vara.
— Käraste Anne, har du läst Veckobladet för i dag?
Fröken Cornelia darrade på rösten, dels av sinnesrörelse, dels därför att hon gått så fort uppför backen från diverseboden, att hon nästan tappat andan.
Anne böjde sig ned över påskliljorna för att dölja ett leende. Hon och Gilbert hade fått sig ett hjärtligt skratt, när de på morgonen läste det öppna brevet på tidningens första sida, men hon visste, att fröken Cornelia skulle ta saken tragiskt, och hon ville inte såra hennes känslor genom att ådagalägga en alltför stor brist på allvar.
— Är det inte gränslöst? Hur ska vi bära oss åt? frågade fröken Cornelia i full förtvivlan.