honom en duvning, som han aldrig glömmer. Jag ville, att Marshall genast skulle säga ifrån, att vi inte ville ha tidningen längre, men han bara skrattade och sa, att inte på ett helt år hade det stått inne någonting så läsvärt som just i det här numret. Marshall vill aldrig ta någonting på allvar — men så’na ä’ karlarna. Men till all lycka är Evan Boyd likadan — den, vars potatis ungarna snattade att ha till sina stekta foreller. Han lär bara gå omkring och skratta. Men fru Burr i övre Glen, som fick påskrivet för sitt usla ullgarn, hon blir naturligtvis ursinnig och träder ut ur vår församling. Nåja, någon förlust för oss blir det inte. Metodisterna må gärna ta det herrskapet.
— Det var riktigt rätt och lagom, att fru Burr fick skylta i tidningen, sade Susan, som länge haft en gås oplockad med den nämnda frun och mycket njutit av att se henne omnämnd i Faiths märkliga öppna brev. — Nu får hon allt se, att det inte duger att lura metodistpastorn på hans avlöning genom att pracka på honom dåligt ullgarn.
— Det värsta är, att man inte kan hoppas på någon förbättring, sade fröken Cornelia dystert. — Så länge pastor Meredith gick och hälsade på om kvällarna uppe hos systrarna West, trodde jag, att det snart skulle dra in en ny, förståndig fru i prästgården, som kunde ställa saker och ting en smula tillrätta. Men det är inte värt att hoppas på det numera. Det är slut mellan dem. Hon ville väl inte ha honom för de besvärliga ungarnas skull — det är åtminstone den allmänna uppfattningen.
— Jag tror då inte, att han nå’nsin friat till henne, sade Susan, som omöjligen kunde föreställa sig, att en pastor någonsin kunde få korgen.
— Jaha, se det vet ingen nå’nting om. Men säkert är, att han går aldrig dit mer. Och Rosemary har inte sett kry ut på hela våren. Jag hoppas hennes besök i
