så’nt här! Då sa jag: Jag önskar, att de i fruns sångkör hade så klara röster som de här; jag har haft tillfälle att höra dem nå’n gång, men sanningen att säga föreföllo de mej bra nog ostämda. — Då blev hon spak och sa aldrig ett kvitt mera. Jag skulle ha snäst åt henne ännu värre, bara inte ungarna just gapat och skrikit så starkt om sin käcke sjömatros.
— Många av dem, som vila på kyrkogården, ha säkert i livet sjungit om den käcke sjömatrosen, Susan. Och de kanske tycker om att höra den visan ännu i dag, sade Gilbert.
Fröken Cornelia tittade förebrående på honom och föresatte sig, att hon vid något tillfälle längre fram, när det lämpade sig, skulle ge Anne en vink om att doktorn borde bli tillhållen att inte säga så där … Det skulle kunna skada hans praktik. Folk skulle kunna få för sig, att han inte vore fullt ortodox. Nog för att Marshall brukade säga än värre saker, men se han var då inte praktiserande läkare.
— Mig har det sagts, återtog fröken Cornelia, att fadern hela tiden satt inne i sin studérkammare med fönstret öppet utan att ändå höra ett dugg. Han var naturligtvis som vanligt fördjupad i nå’n bok. Men jag sa min mening rent ut till honom i går, när han var uppe hos oss ett tag.
— Men hur tordes ni det, fru Elliott? sade Susan förebrående.
— Törs och törs! Det är verkligen tid på att någon törs nå’nting. Folk säger ju, att han inte vet ett smack om Faiths öppna brev i Veckobladet, just därför att ingen kommit sig för med att tala om det för honom. Han tittar naturligtvis aldrig i en så’n tarvlig tidning, han har ju sina teologiska tidskrifter. Men jag är inte så blyg av mej,
