— Mitt huvud känns så lustigt, sade Una. — Ibland blir jag så yr och tycker, att allting snurrar runt.
Men hon gick tappert till kyrkan med de andra för att bevista aftonsången. Om ej pastor Meredith varit så fullt upptagen och hänförd av sitt ämne, skulle han möjligen ha lagt märke till det bleka lilla ansiktet med dess insjunkna ögon i prästgårdsbänken under honom. Men som det nu var, märkte han ingenting, och hans predikan var längre än vanligt. Straxt innan utgångspsalmen skulle sjungas, hördes ett litet buller från prästgårdsbänken. Det var lilla Una Meredith, som trillat av sin pinne och avsvimmad låg på golvet.
Diakonen Clows fru var den, som först fick tag i henne. Hon lyfte den magra lilla kroppen ur den likbleka och förfärade Faiths famn och bar den in i sakristian. Pastor Meredith glömde både psalmen och allting annat och störtade vettskrämd in efter henne. Församlingen reste sig och skingrades så småningom.
— O, fru Clow, flämtade Faith, är Una död? Har vi dödat henne?
— Vad fattas mitt barn? frågade den bleke fadern.
— Det är nog bara en svimning, skulle jag tro, sade fru Clow. — Men se här kommer doktorn, Gud ske lov!
Gilbert Blythe hade rätt svårt att återkalla lilla Una till medvetande. Han fick arbeta med henne en lång stund, innan hon slog upp ögonen. Då bar han henne bort till prästgården, följd av Faith, som kände sig något lättare om hjärtat, men fortfarande grät bittert.
— Hon är hungrig — hon har inte ätit en bit i dag — det har ingen av oss — vi fastar allihop.
— Fastar ni? sade pastor Meredith, och »Fastar ni?» sade doktorn.
