— Jaha, det ska vara till straff för att vi sjöng »Hallå, du käcke sjömatros!» på kyrkogården, snyftade Faith.
— Mitt barn, inte var det min mening, att ni skulle straffa er själva för det, sade pastor Meredith helt bedrövad. — Jag läxade upp er en smula — och ni voro ju så ångerfulla — och jag förlät er.
— Ja, men straffas måste vi, förklarade Faith. — Det är enligt våra stadgar — vi har ju stiftat en Snällhets-Klubb, och gör vi någonting galet eller någonting, som kanske kan skada pappa i församlingens ögon, så måste vi utmäta straff åt oss. Vi uppfostrar oss, ser pappa, eftersom det inte finns någon annan, som kan göra det.
Pastor Meredith stönade sakta, men doktorn reste sig upp från sin nedlutade ställning över Una och såg lättad ut.
— Då har ju flickan svimmat helt enkelt därför att hon är uthungrad, och allt vad hon behöver är ett ordentligt mål mat, sade han. — Fru Clow, vill ni vara så snäll och laga så att hon får det. Och får man döma efter vad Faith nu berättat mig, så skulle de väl alla vara i behov av ett mål mat, annars blir här väl flera svimningar, rätt som det är.
— Vi borde nog inte ha låtit Una fasta, sade Faith ångerfullt. — När jag tänker på det, så borde ju bara Jerry och jag ha straffats. Vi hittade på konserten, och vi är de äldsta och borde vara de förståndigaste.
— Jag sjöng om sjömatrosen, som gångar sig i land, precis som ni andra, sade Unas svaga lilla röst. — Så jag borde förstås straffas som de andra.
Fru Clow kom med ett glas mjölk. Faith, Jerry och Karl smögo sig bort till skafferiet, och John Meredith gick in i sin studérkammare, där han länge blev sittande i mörkret med sina sorgsna tankar.
Hans barn höllo alltså på med att uppfostra sig själva, eftersom »ingen annan fanns», som kunde göra det. De
