mycket generade fram med sin bekännelse. Det bestämdes, att Snällhets-Klubben skulle ha sammanträde morgonen därpå.
— Var inte fröken West rar mot oss nu i afton? sade Faith och grät ännu några små, nu rätt ljuvliga tårar, sedan hon kommit i sin säng.
— Jo då, sade Una. — Det är bra synd, att di ska bli sig så olika, se’n di blivit styvmödrar.
— Hon kommer aldrig att förändra sig, sade Faith med känsla och övertygelse.
XXXI.
På kyrkogården.
— Jag inser då inte varför vi alls ska behöva bli straffade för detta, sade Faith trumpet. — Vi gjorde ju inget orätt. Vi kunde inte rå för att vi blev rädda. Och pappa kommer det då inte att göra någon skada. Det var en vanlig händelse — men oturen var framme.
— Ni var fega krukor, sade Jerry överlägset, och ni lät er inneboende feghet få övertaget. Det är därför ni måste straffas. Alla kommer att skratta åt er för detta, och det länder familjen till skam och nesa. Här ska statueras ett exempel.
— Om du bara visste hur gräsligt alltihop var, sade Faith och ryste till, så skulle du minsann inte vara så mallig. Då skulle du tycka, att vi redan utstått vårt straff. Inte för allt gott i världen skulle jag vilja uppleva den stunden igen.
— Jag tror då säkert du skulle ha sprungit själv, om du varit med oss, mumlade Karl.
