— För en gammal gumma med ett oblekt lakan över axeln, hånskrattade Jerry. Jo, jag tycker just — ha ha ha!
— Det såg då alls inte ut som nå’n gammal gumma, ropade Faith. — Det såg ut som något stort och oformligt vitt, som kröp omkring på gräset precis så som Mary Vance sa, att Henry Warren brukar göra. Det är nog lätt för dig, Jerry, att bara skratta och göra narr, men jag tror allt, att du gott och väl kunde ha hållit dig för skratt, om du varit med oss och sett. Och hur ska vi nu straffas? Jag tycker inte alls det är rättvist, men låt oss höra vad vi ska göra, herr domaren Meredith.
— Jag har bildat mig den åsikten, sade Jerry i myndig ton, att det är Karl, som bär största skulden. Om jag fattat rätt, så var det han, som tog till benen först. För resten är han ju pojke, så han borde ju ha uppkallat allt sitt mod och beskyddat flickorna, vad nu faran än bestod uti. Det måtte du väl begripa, Karl?
Karl medgav i besvärad ton, att han begrep.
— Gott. Jo, ditt straff ska bli följande. I natt ska du ensam sitta ute på kyrkogården, på herr Pollocks gravsten, tills klockan slår tolv. Då börjar väl, enligt ert förmenande, den rätta spöktiden, men jag ska inte vara orimlig — när midnattstimmen slår, får du gå in och lägga dig.
Karl kände en liten rysning, det kunde inte hjälpas. Kyrkogården var inte i och för sig någon trevlig vistelseort sedan det blivit mörkt, och dessutom låg den inte alls långt från den beryktade Baileyska trädgården. Det var ändå ett rysligt straff … Men Karl var mycket mån om att återställa sitt förlorade anseende och visa, att han inte var någon kruka.
— Kör för det då, sade han manhaftigt. — Men hur ska jag kunna veta, när klockan är tolv?
