Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/286

Den här sidan har korrekturlästs

hela den övriga mänskligheten sover. Man är mol allena, har bara sin egen svaga personlighet att sätta emot de mörksens makter, som troligen äro i farten i samma mån som den vedertagna spöktimmen nalkas. Karl var bara tio år gammal, och de döda hade han runt omkring sig … O, så han önskade, att klockan skulle slå tolv! … Skulle den då aldrig slå tolv? Tant Martha hade bestämt glömt att dra upp den i söndags.

Omsider slog verkligen klockan — men den slog bara elva. Han måste stanna ännu en hel timme på denna kusliga plats. Bara det ändå funnes några fler vänliga stjärnor, som tindrade … Mörkret var så tjockt, att han tyckte det riktigt pressade sig mot hans ansikte. Nu hördes liksom sakta tassande fotsteg över hela kyrkogården. Karl huttrade till, delvis av skräck, delvis därför att han börjat frysa.

Så började det regna — ett kallt, genomträngande duggregn. Karls lilla tunna bomullsblus och skjortan därunder voro snart genomblöta. Han tyckte, att han frös ända in i märg och ben. Han glömde nu de obehag, som rädslan vållade honom, för det fysiska illamående han började känna. Men han måste sitta kvar, tills klockan slog tolv — han undergick sitt straff, och han hade sin ambition. Ingenting hade sagts om regn — men det fick väl inte inverka. När pendylen inne i studérkammaren äntligen slog tolv spröda slag, kröp en genomblöt liten gestalt, stel i alla leder, ned från herr Pollocks gravsten, vinglade osäkert in i prästgårdsbyggnaden och uppför trappan och gick till sängs. Karls tänder skalirade i munnen på honom, och han hade en känsla av att han aldrig mer skulle kunna bli varm.

Men han var mycket varm, när morgonen grydde. Jerry kastade en bestört blick på hans högröda ansikte,