till tals med Rosemary, men hon hade ständigt undvikit honom, tyckte han. Rosemary hade aldrig varit vidare svag för Norman Douglas. Hans högljudda röst, hans frispråkighet, hans uppbrusande lynne, hans bullrande munterhet — allt hade ingett henne en känsla av motvilja. Förr i tiden hade hon ofta undrat hur det var möjligt, att Ellen kunde känna sig dragen till honom. Norman Douglas hade mycket väl reda på att hon kände antipati för honom och småskrattade däråt. Norman tog aldrig illa upp, om en person inte kunde med honom. Det föranledde inte ens att han tyckte illa om samma person tillbaka; antipatin visade i alla fall, att personen i fråga ägnat honom uppmärksamhet. Han tyckte, att Rosemary var en präktig flicka, och han ämnade bli en snäll och generös svåger mot henne. Men innan han kunde bli hennes svåger, måste han ha ett enskilt samtal med henne, så att, när han från dörren till en butik vid bygatan såg henne styra kosan mot Ingleside, skyndade han genast nedåt Regnbågens dal för att genskjuta henne.
Rosemary satt försjunken i tankar på den mosslupna krypande grenen under lönnen, där hon och John Meredith mötts och haft sitt första förtroliga samtal en kväll för snart ett år sedan. Den lilla källan glittrade och blänkte under ormbunkarnas genomskinliga skyddstak. Rubinröda glimtar av sol föllo in genom trädkronornas grönskande valv. En grupp höga, vackra astrar växte tätt bredvid. Den lilla platsen låg där så trolsk och drömmande i sin avskildhet — alldeles som någon enslig tillflyktsort för forna tiders älvor eller skogsnymfer.
Men rätt in i idyllen kom nu Norman Douglas neddimpande, visslande och klampande med grova skor, och charmen, stämningen voro i ett nu som bortblåsta. Hans personlighet tycktes liksom fylla hela platsen. Där fanns helt
