som någon komplimang. Men hon vågade ej uttrycka något ogillande av Rosemarys yttrande — stackars Ellen vågade för närvarande inte visa sig stött över någonting. Och det var första gången, som Rosemary till henne nämnt Normans namn. Hon kände, att det måste betyda någonting.
— Jag råkade Norman Douglas nere i dalen, återtog Rosemary och såg stadigt på systern, och han talade om för mig, att han och du tänker gifta er — såvida jag ville ge dig min tillåtelse.
— Jaså? Nå, vad svarade du? — Ellen försökte tala naturligt och obesvärat, men misslyckades jämmerligt. Hon förmådde ej möta Rosemarys ögon. Hon såg ned på Jimmys glänsande päls och betogs av en stor rädsla. Rosemary måste ha svarat antingen ja eller nej. Hade hon gett sitt samtycke — ja, då skulle Ellen känna sådan blygsel och sådana samvetskval, att glädjen över att ha återfått en avviken fästman skulle betydligt dämpas. Men hade hon vägrat — ja, Ellen hade nu en gång lärt sig att leva utan Norman Douglas, men hur det var — sveko nu de framtidsutsikter, som på sista tiden börjat hägra för henne, skulle hon känna det som ett tungt slag.
— Jag svarade, att för så vitt mig angår, så kan ni gifta er med varandra närhelst ni vill, sade Rosemary.
— Tack, sade Ellen och såg som förut på Jimmy.
Rosemarys ansikte fick ett vekare uttryck. — Jag hoppas du måtte bli lycklig, Ellen, sade hon milt.
— O, Rosemary — Ellen såg upp med bedrövelse i blicken — jag blyges så — jag förtjänar det inte — så som jag handlat mot dig —
— Det talar vi inte om, sade Rosemary hastigt och i avgörande ton.
