— Du pratar, Ellen.
— Jag pratar inte. Det är mitt fasta beslut. Det kan inte komma i fråga, att du skall bo ensam för dig själv — så långt från människor. Vill du inte följa med mig, så stannar jag kvar här hos dig. Nej, vi resonerar inte vidare i saken, den är avgjord.
— Resonerandet skall jag överlämna åt Norman, sade Rosemary.
— Jag åtar mig Norman. Jag ska nog sköta om honom. Jag skulle aldrig nå’nsin ha bett dig om att lösa mig från mitt givna löfte — nej aldrig — om det inte varit för att jag måst nämna för Norman skälet, varför jag inte kunde gifta mig med honom, och då sade han, att han skulle tala med dig. Jag kunde inte hindra honom. Du ska inte tro, att du är den enda i världen, som sitter inne med någon självaktning. Jag har aldrig ens drömt om att gifta mig och lämna dig här i ensamheten. Och du ska få se, att jag kan vara lika envis som du.
Rosemary vände sig bort och gick in i huset med en axelryckning. Ellen såg ned på Jimmy, som varken klippt med ögonen eller rört på morrhåren under hela samtalet.
— Jimmy lille, den här världen skulle vara ett tråkigt ställe utan karlarna, det medger jag, men det finns stunder, då jag nästan frestas önska, att här inte funnes en enda av den sorten. Se nu på allt trassel och bråk de ha ställt till här hos oss, Jimmy — totalt förstört vårt gamla lyckliga hemliv, kissen. Pastorn började, och Norman Douglas tog upp, där han släppte. Men alls ingenting får någondera för besväret. Norman är den ende man jag nå’nsin råkat, som är ense med mig däri, att tyske kaisern är den farligaste person, som går ikring här i världen — men mannen med den förståndiga uppfattningen får jag ändå inte gifta mig med, därför att min syster är enveten
