önska på era bara knän, att ni uppfört er som folk och inte skrämt bort Rosemary. Det är fasligt, att ni ska ha ett så’nt rykte om er, att ingen hygglig människa vill gifta sej med eran pappa, bara för er skull. Men jag vet förstås, att hälften av det, som folk berättar om er, inte är sant. Men se di har blivit så vana att skylla allting på er. Det finns folk, som säjer, att det var Jerry och Karl, som härom natten kastade in stenarna genom fru Stimsons fönsterruta, och så var det ju i stället de där båda pojkarna Boyd. Men jag misstänker i alla fulla fall, att det var Karl, som slängde opp ålen i gamla fru Carrs trilla, fast jag sa i början, att det tror jag då inte, förrän jag får bättre bevis än bara gumman Davis’ skvaller … Det sa jag fru Elliott rakt i ansiktet.
— Vad skulle Karl ha gjort? ropade Faith.
— Jo, di säjer — kom nu ihåg, att det är inte jag, som har hittat på’t, jag säjer bara vad annat folk säjer, så det är inte värt ni blir arga på mej — jo, di säjer, att en kväll i förra veckan var Karl och en hop andra pojkar ute på bron och metade ål. Och rätt som det var, kom gumman Carr åkande i sin lilla kärra, som är öppen baktill. Då tog Karl och kastade upp en stor ål till henne i kärran, så den kom under sätet. Och när gumman hunnit upp i backen nära Ingleside, så slingrade sig ålen fram mellan hennes fötter. Hon trodde det var en orm, så hon gav till ett gräsligt skrik och reste sig och hoppade över vagnshjulet ner på landsvägen. Hästen började skena, men den vände snart om och sprang hem, och kärran for inte illa. Men gumman själv, hon for illa — hon skråma sej på bägge knäna, och hon får spasmer och konvulsioner bara hon tänker på ålen. Det var väl ändå skamligt att göra så mot en stackars gammal fru. Hon är hygglig, fast hon förstås är väldigt konstig.
