steka fisken, sade Jem, som inte tyckte om att läsa till bords. — Låt Walter göra det. Han tycker det är roligt. Men gör det inte alltför vidlyftigt, Walter. Jag är hungrig som en varg.
Men Walter läste alls ingen bordsbön, vare sig lång eller kort. Det blev ett avbrott.
— Vad är det för några, som kommer gående där i prästgårdsbacken? sade Diana.
IV.
Barnen i prästgården.
Tant Martha var visserligen en skral husmor och pastor John Knox Meredith en mycket tankspridd och föga observerande man. Dock kunde det inte förnekas, att det var någonting ganska hemtrevligt med Glen S:t Marys prästgård, trots bristen på ordning. Det kände till och med de kritiska husmödrarna nerifrån byn, och därför blevo de omedvetet mildare i sina omdömen. Det behag, som vilade över den gamla prästgården, berodde nog mest på tillfälliga omständigheter — det frodiga vildvinet, som klängde uppåt de grå, brädfodrade väggarna, de vänliga akasiorna och balsampopplarna, som spredo sin aromatiska doft och sände upp sina rotskott så ogenerat som gamla vänner, vilka veta, att de alltid äro välkomna. Och så hade man ju från fönstren den hänförande utsikten över hamnen och sanddynerna.
Men både träden och utsikten hade ju funnits under den nuvarande pastorns företrädare, då prästgården varit det ordentligaste, mest fejade och putsade och — tråkigaste huset i socknen. Så stor roll spelade de nuvarande invånarnas personligheter. Nu låg över hela tomten en atmosfär
