Faith och Una sågo åter på varandra. Här var någonting, som måste föreläggas Snällhets-Klubben. De ville inte tala vidare i ämnet med Mary.
— Där går er pappa, sade Mary, när pastorn passerade förbi dem, och han ser oss inte mer än det, som aldrig var. Ja, jag ger katten om han ser oss eller inte, men nog finns det folk, som tycker det är märkvärdigt, att han ska vara ett så’nt blindstyre så han inte känner igen sina egna ungar, när han möter dem på landsvägen.
Pastorn hade ej sett dem, men han var inte ute och gick i sitt vanliga tillstånd av tankspriddhet och förströddhet. Han vandrade med långa steg uppför backen, upprörd och ledsen. Fru Davis hade nyss berättat för honom historien om Karl och ålen. Hon hade varit full av förtrytelse. Gamla fru Carr var hennes brylling. Pastor Meredith hade också blivit ytterst illa berörd. Han var inte bara ond utan också förvånad och bedrövad. Han hade aldrig trott Karl i stånd till ett elakt spratt som detta. Han var aldrig sträng, när det gällde att bedöma glömska eller tanklösa påhitt, men detta var någonting annat. Ett upptåg som detta hade en bismak av ren kitslighet.
När han kom hem, fann han Karl ute på gräsplanen, där han låg och på något avstånd studerade ett getingsamhälles liv och vanor. Han ropade honom in till sig i sin studérkammare. Där ställde sig fadern mitt emot honom, och med strängare uppsyn och ton än någon av barnen ännu varit med om frågade han Karl om ålhistorien var sann.
— Ja, sade Karl. Han blev röd i ansiktet, men mötte oförfärat faderns blick.
Pastor Meredith suckade tungt. Han hade hoppats, att de uppgifter han erhållit varit överdrivna.
— Berätta för mig hur alltsamman gick till, sade han.
