När Una riktigt gråtit ut, torkade hon sina ögon och gick in i gästrummet. Där var mörkt och mycket instängt och kvavt, för det var länge sedan rullgardinen varit uppdragen och fönstret öppnat. Tant Martha var ingen särskild vän av vädring och frisk luft. Men det gjorde just inte så mycket, eftersom rummen vädrade sig själva i det ständiga korsdrag, som uppstod på den grund att det aldrig föll någon i prästgården in att stänga en dörr. Gästrumsdörren utgjorde dock ett undantag, den fick stå stängd jämt och samt, likaså fönstret, så att när någon resande pastor kom för att ligga över en natt, var han tvungen att sova i ett mycket kvavt och ovädrat rum.
Till gästrummet hörde en garderob, och längst in i garderoben hängde en ljusgrå sidenklänning. Una gick in i garderoben och stängde igen dörren efter sig; så föll hon ned på sina knän och tryckte ansiktet mot det mjuka sidentyget. Den klänningen hade varit hennes mors brudklänning. I dess veck dröjde ännu kvar en svag och mild parfymdoft, den kändes som den sista återstoden av en öm och innerlig kärlek. Där inne i garderoben tyckte alltid Una, att hon kom sin mor mycket nära — det var nästan som om hon låg på knä framför henne med huvudet i hennes knä. Hon brukade gå dit in någon gång och vara för sig själv i ensamheten en stund, när livet kändes mycket tungt.
— Mamma, viskade hon till den gråa sidenklänningen, jag skall aldrig glömma dig, mamma, och jag skall alltid hålla allra mest av dig. Men jag är tvungen att göra det, mamma, därför att pappa är så olycklig, och det är så synd om honom. Jag vet, att du skulle inte vilja, att han gick och sörjde. Och jag skall bli mycket snäll mot henne, mamma, och försöka hålla av henne, även om hon blir sådan som Mary Vance säger, att styvmödrar alltid är.
