växlande moderna för gravvårdar under tre generationer, från de gamla nybyggarnas platta, avlånga hällar av röd sandsten, över perioden av tårpilar och två händer, som höllo varandra omslutna, och fram till de allra nyaste smaklösheterna i form av anspråksfulla monument och draperade urnor. En av de senare, den största och fulaste på kyrkogården, var »helgad åt minnet» av en viss Alec Davis, som varit född metodist, men hämtat sin maka från den presbyterianska släkten Douglas. Hon hade omvänt honom till sin egen lära. Men när han dog, vågade hon inte döma honom till en enslig grav på den presbyterianska kyrkogården på andra sidan viken. Hela hans släkt låg på metodistkyrkogården, så därför fick Alec Davis i döden återvända till de sina, och hans änka tröstade sig med att resa ett monument, så dyrt, att det skulle då ingen metodist haft råd att bestå.
Barnen Meredith avskydde det utan att precis kunna säga varför, men de tyckte om de stora flata stenarna runt omkring det, som man kunde sitta på och mellan vilka gräset spirade frodigt och högt. Just nu sutto de alla på en dylik trevlig sten. Jerry, som tröttnat på att hoppa bock, musicerade på ett munspel. Karl satt intresserat försjunken över en märkvärdig skalbagge, som han hittat. Una höll på med att sy en dockklänning, och Faith, som låg tillbakalutad och stödde sig mot sina smala bruna handleder, svängde sina nakna fötter i takt med den sprittande musiken från munspelet.
Jerry hade sin fars svarta hår och stora svarta ögon, men hans ögon voro ej drömmande utan flammande och blixtrande av liv. Faith, som kom näst efter honom, bar upp sin skönhet lika omedvetet som en nyutsprucken ros. Hon hade guldbruna ögon, guldbruna lockar och rosiga kinder. Hon skrattade mer än församlingsborna gillade och
