— Vad är det här luktar? avbröt Karl och vädrade i luften.
Alla kände nu den lukten. En verkligt delikat lukt kom svävande i den stilla aftonluften från det håll, där prästgårdsägorna sluttade ned mot en liten av lövdungar uppfylld dalsänka.
— Jag blir riktigt hungrig, när jag känner det, sade Jerry. — Det kommer från nå’nting, som steks.
— Vi hade bara bröd och sirap till kvällsvard och kall evighetsstek till middag, sade Una klagande.
Tant Martha hade för vana att koka ett stort stycke fårbringa i början av veckan och sen sätta fram den, flottig och kall, så länge den varade. Denna ej särdeles omtyckta rätt hade Faith en gång i ett inspirerat ögonblick givit namnet »evighetsstek», och så kallades den alltid i prästgården.
— Låt oss gå och se efter varifrån lukten kommer, föreslog Jerry.
De hoppade alla upp, skuttade över ängen som livade hundvalpar, svängde sig över en gärdesgård och störtade utför den mossiga sluttningen, vägledda av den aptitliga lukten, som med varje minut blev starkare. Efter en liten stund anlände de flåsande och andfådda till Regnbågens dal, den helgedom, där barnen Blythe just skulle till att läsa till bords och äta sina stekta foreller.
Prästgårdsbarnen hejdade sig hastigt i sitt vilda lopp och sågo något förlägna ut. Una önskade inom sig, att de inte haft fullt så bråttom. Men Diana Blythe förmådde behärska både denna och än svårare situationer. Hon gick emot de främmande barnen och smålog mot dem som en god kamrat.
— Jag vet bestämt vilka ni är, sade hon. — Ni hör hemma i prästgården, gör ni inte det?
Faith nickade med alla skrattgroparna i sitt runda ansikte framme.
