och blånaders skuli, och hon ville inte ha medlidande. Hon ville, att hennes jämnåriga skulle avundas henne. Nu såg hon sig muntert omkring. Hennes egendomliga ögon voro nu ej längre matta av hunger, de tindrade tvärtom med en livlig glans. Hon skulle minsann visa de här barnen vad hon var för ett slags person.
— Och jag har varit gräsligt sjuk i min dar, sade hon stolt. — Det är nog inte många ungar, som skulle ha klarat sig ur så’na sjukdomar, som jag har haft. Jag har gått igenom både scharlakansfeber och mässling och svullna körtlar och kikhosta och lunginflamation. Och jag vill nu inte tala om så röjmatisten har satt åt mej ibland …
— Var du nå’n gång dödligt sjuk? frågade Una.
— Det vet jag inte, sade Mary tveksamt. — Men det var jag säkert.
— Inte var hon det, sade Jerry spefullt. — Är man dödligt sjuk, så kolar man av.
— Ja, inte har jag kolat av riktigt, sade Mary, men mycket har det då inte fattats. En gång så trodde de, att jag var alldeles död, och skulle just till att lägga ett lakan om mej och bära ut mej i vedbon, men så kvickna’ jag till och satte mej opp i sängen. Och så dröjde det inte länge förrän jag var på benen igen.
— Hur känns det att vara halvdöd? frågade Jerry nyfiket.
— Det känns ingenting särskilt. Jag visste inte av’et förrän flera dar efteråt. Det var när jag hade lunginflammation. Fru Wiley ville inte skicka bud på doktorn — hon sa, att hon ville visst inte kosta på sej en så’n utgift för en lagårdspigas skull. Gamla tant MacAllister skötte mig med grötar. Henne har jag att tacka för att jag repade mig igen. Men ibland önskar jag, att jag dött med den andra halvan också, så hade man varit ifrån’et alltihop. Då hade jag haft’et bättre.
