— Det var inte för det att jag kände mej ensam, snörvlade Mary.
— Vad grät du för då?
— Åh, det kommer för en så mycket tankar, när man ligger här i mörkret. Jag tänkte på att jag väl skulle bli tvungen att komma tillbaka till fru Wiley — och hon skulle förstås klå mej för att jag rymt … Och så kommer jag väl till helvetet, därför att jag narrats så mycket. Allt det där låg jag och tänkte på, och till sist blev jag så ledsen, så jag tyckte jag ville gråta ögona ur mej.
— O, Mary, sade Una helt bedrövad. — Jag tror då rakt inte, att Gud skickar dig till helvetet därför att du narrats. Du visste ju inte av att det var orätt. Nej, så gör inte Gud. Han är ju så god. Men det är klart, att nu för framtiden får du inte narras, när du vet, att det är orätt.
— Får jag inte ljuga — hur ska jag då bära mej åt? snyftade stackars Mary. — Du förstår inte. Du vet inte hur jag har det ställt. Du har ett hem och en snäll far — fast inte ser han ut som om han befattade sig så värst mycket med er barn. Men han slår er i alla fall inte, och ni får tillräckligt med mat — sådan den då är. För den där gamla tanten, som går omkring här och skräpar — det får jag säja, att fasligt skral är hon i matlagning. Det här är den första da’n jag kan minnas, att jag känt mej mätt. Jag har svultit och farit illa i hela mitt liv så när som de båda åren jag var på barnhemmet. Inte fick jag stryk där, och jag trivdes rätt så bra, fast husmodern aldrig var vänlig. Hon såg ut som om hon velat sluka en levande. Men vad var det emot fru Wiley! Hon är så gräslig, så det kan inte med ord beskrivas, och jag blir stel i hela kroppen, när jag tänker på att jag kanske ska tillbaka till henne.
