och så önskade jag, att jag vore ombord på något av dem och kunde slippa ifrån allt mitt elände. På vinternätterna, när havet låg fruset och den inte var tänd, tyckte jag det var så tomt efter den. Hör Una, hur kommer det till, att ni alla är så snälla mot mej, när ni alls inte känner mej eller har med mej att göra?
— Därför att så ska man vara. Det står i bibeln, att vi ska vara snälla mot vår nästa.
— Kors, gör det? Det måtte i alla fall inte vara många, som bryr sig om att det står så. Jag kan då inte minnas, att någon hittills varit snäll mot mig — nej inte en katt. Titta, Una så’nt skuggspel där är på väggen! Skuggorna ser ut precis som en liten flock dansande fåglar. Hör du, Una, jag tycker om er allihop och likaså pojkarna Blythe och deras syster Di, men se den där Nan kan jag inte med. Hon sätter näsan i vädret. Hon är högfärdig.
— O, visst inte, Mary, hon är inte alls högfärdig, sade Una ivrigt. — Inte ett dugg.
— Det måtte jag välan se. Alla de, som håller huvudet så där, är stolta och högfärdiga. Jag tycker inte om henne.
— Vi allihop tycker mycket om henne.
— Det ser jag nog — ni tycker väl bättre om henne än om mej? sade Mary svartsjukt. — Säg, gör ni det?
— Men kära du — henne har vi ju känt i flera veckor, och dig blev vi bekanta med för bara några timmar se’n, stammade Una.
— Jaså, du tycker alltså bättre om henne? sade Mary häftigt. — Ja, var så god! Tyck om henne så mycket du vill! Jag struntar i’et. Jag klarar mej mycket väl utan er.
Hon slängde sig in emot avbalkningens vägg, så att det brakade till i den rankiga sängen.
