VI.
Mary stannar i prästgården.
Dagen därpå fick Mary följa med prästgårdsbarnen till kyrkan. Till en början var hon alls inte hågad.
— Gick du aldrig i kyrkan, när du bodde på andra sidan viken? frågade Una.
— Var lugn för det, du. Fru Wiley, hon var då visst inte någe’ kyrksam av sig, men mej körde hon dit varenda söndag. Jag brukade alltid sätta mig i ett hörn, där jag kunde få lura till en smula. Men jag kan inte gå i kyrkan i den gamla urblekta trasan jag har på mej.
Detta hinder undanröjdes genom att Faith erbjöd sig att låna ut sin näst bästa klänning.
— Den har fällt litet i tvätten, och två knappar är ur, men annars är den riktigt bra.
— Jag ska sy i knapparna i ett huj, sade Mary.
— Inte på söndagen, sade Una förfärad.
— Det må välan inte göra något. Ohelgade man inte sönda’n med någe’ värre, så ginge det väl an. Ge du mej en nål och en trådända, och titta åt andra hållet, om du är så fasligt noga på’t.
Faiths skolkänger och en gammal svart sammetsbarett, som fordom tillhört prästfrun, kompletterade Marys dräkt, och så gick hon i kyrkan. Hon uppförde sig precis så som man skall göra i kyrkan, och ehuru somliga undrade vad det var för en liten traskigt klädd flicka, som var med barnen från prästgården, ådrog hon sig föga uppmärksamhet. Hon hörde med åtminstone skenbar andakt på predikan och stämde med frejdigt mod in i psalmsången. Det visade sig, att hon hade en klar och stark röst och sjöng rent.
