— Trygg kan du gå bland vilddjurs hot, sjöng hon ut med stor tillförsikt. Fru Milgrave, som satt i bänken omedelbart framför prästgårdsbänken, vände sig plötsligt om och mönstrade flickan från topp till tå. Och i ett plötsligt anfall av okynne räckte Mary ut tungan åt fru Milgrave, till Unas outsägliga fasa.
— Jag kunde inte rå för det, ursäktade hon sig efter gudstjänstens slut. — Vad behövde hon glo så där på mej för? Ska det vara fint? Jag är glad, att jag räckte ut tungan åt henne. Jag önskar, att jag kunnat få den ändå ett stycke längre. Jag ska tala om, att jag såg Rob MacAllister från andra sidan viken. Jag kan just undra, om han skvallrar om för fru Wiley, att jag är här.
Men ingen fru Wiley uppenbarade sig, och efter ett par dagar glömde barnen att hålla utkik efter henne. Mary tycktes nu ha blivit upptagen som medlem av prästgårdsfamiljen. Men hon vägrade att gå i skolan med de andra barnen.
—Nehej. Jag är fullärd, svarade hon, när Faith uppmanade henne att följa med. — Jag gick i skolan i fyra vintrar, se’n jag kom till fru Wiley, och nu har jag fått nog av det. Jag är trött och led på att alltid få gräl av lärarinnan, därför att jag aldrig kunde hinna läsa på mina läxor därhemma. När skulle jag få tid att läsa på några läxor, så som hon körde med mej bittida och sent?
— Vår lärare kommer inte att gräla på dig. Han är rysligt snäll, sade Faith.
— Jaha, det hjälps inte, jag går inte dit. Jag kan läsa och skriva och räkna hela tal. Mer behöver jag inte. Gå ni andra, så stannar jag hemma. Ni behöver inte vara rädda för att jag ska stjäla nå’nting. Jag kan svära på att ärlig är jag.
Medan de andra barnen voro i skolan, tog sig Mary
