Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs

— Har du nån’sin sett några?

— Åh, hundratals, sade Mary genast.

— Hur ser spöken ut? frågade Karl.

— Gräsligt hemska. Di är klädda i vitt från topp till tå, det är förstås deras svepning, och så sticker det ut en dödskalle och scheletthänder och schelettfötter.

— Vad gör du, när du får se ett spöke? frågade Una.

— Jag springer som om den lede själv var ätter mej, sade Mary. Så mötte hon Walters ögon och blev mycket röd i ansiktet. Mary var rädd för Walter. Till prästgårdsflickorna sade hon, att hans ögon gjorde henne »nervös».

— När jag tittar in i dem, så tänker jag på alla osanningar jag sagt, förklarade hon, och så önskar jag, att jag inte ljugit fullt så mycket.

Jem var den hon mest kände sig dragen till. När han tog henne med sig upp i vindskupan på Ingleside och visade henne den rara samling med märkvärdiga föremål, som kapten Jim Boyd testamenterat till honom, blev hon ofantligt smickrad och glad. Karls hjärta vann hon också genom det intresse hon ådagalade för hans skalbaggar och myror. Det kunde inte förnekas, att Mary drog bättre jämnt med gossarna än med flickorna. Redan den andra dagen kom hon ihop sig med Nan Blythe.

— Din mamma är en trollpacka, sade hon föraktfullt till Nan. — Det är alla rödhåriga fruntimmer. De far till Blåkulla på en kvast påsknatten. Och först smörjer di kvasten med salva ur ett bockhorn.

Så grälade hon och Faith om tuppen. Mary sade, att han hade för kort stjärt. Faith svarade förargad, att Gud, som skapat så många underliga fåglar nere vid ekvatorn, visste nog hur lång en tuppstjärt borde vara. Efter den dispyten talade de ej med varandra på en hel dag.

Mary behandlade Unas enögda docka, som mist peruken,