med stor hänsynsfullhet, men när Una visade henne den dyrbarhet, som hon skattade högst näst efter dockan — ett bokmärke med en ängel, som bar ett litet barn, antagligen till himlen — förklarade Mary, att den ängeln tyckte hon för sin del påminde henne alltför mycket om ett spöke. Una tog sin ängel och gick in i barnkammaren och grät, men Mary sökte upp henne, kramade och kysste henne ångerfullt och utverkade slutligen förlåtelse. Man kunde inte länge vara osams med Mary — det kunde inte ens Nan, som dock var ganska långsint och aldrig riktigt förlät, att hennes mamma liknats vid en trollpacka.
Mary var mycket livad och munter. Hon kunde berätta de mest spännande spökhistorier och gjorde det också. Lekstunderna i Regnbågens dal bjödo på ännu mer angenäm underhållning, sedan Mary kommit med. Hon lärde sig blåsa på munspelet och blev snart styvare än Jerry själv, som rådde om det.
— Ännu har jag aldrig träffat på nå’nting, som jag inte kan göra, om jag föresätter mig, sade hon en dag med stor självkänsla. Hon försummade sällan ett tillfälle att framhålla sin egen »duktighet».
Men hon kunde verkligen många konster. Hon lärde de andra barnen göra små lustiga påsar, som man sedan kunde »smälla» med, av de tjocka bladen på den klängväxt, som frodades inne i den gamla Baileyska trädgården; hon lärde dem att samla in de svartglänsande fläderbären till mos och sirap från buskarna, som växte i massor på vallen, som löpte runt kyrkogården, och hon kunde göra de lustigaste skuggfigurer på väggen med sina långa, böjliga fingrar. Och när de alla gingo ut för att plocka kåda i Regnbågens dal, hittade Mary alltid den största »tuggan» och skröt naturligtvis förskräckligt med den. Det fanns stunder, då barnen avskydde henne, och stunder, då de
