att bestämma över den än Annes, så mycket sidenband och blommor ståtade den med. Men Rilla gladdes mycket i sitt lilla hjärta åt sin fina hatt. Jag fruktar, att hon kråmade och svängde på sig en liten smula, när hon i all sin stass kom inom synhåll från prästgården. Visst är, att de självsäkert trippande stegen eller hatten eller kanske bådadera lade sig på Mary Vances nerver, där hon satt uppflugen på grinden och dinglade med benen. Mary var för ögonblicket ej vid bästa lynne. Tant Martha hade sagt: — Potatisen skalar jag själv! — och bett henne packa sig ur köket.
— Jaha — då blir det väl det gamla vanliga, potatisen kommer till bordet halvkokt och med långa skalflagor kvarhängande, ropade Mary. — Den tycker jag det är synd om!
Så gick hon ut ur köket och slog igen dörren efter sig med en smäll, som till och med den döva tant Martha hörde. Och pastorn inne i sin studérkammare kände hur golvet darrade under hans tofflor, och tänkte, att nu måste det ha varit en jordstöt någonstans. Fast tämligen lindrig ändå. Därefter fortfor han med att utarbeta sin predikan.
Mary gled ned från grinden och skärskådade den stärkta och strukna och skärpomknutna lilla fröken från Ingleside.
— Vad har du där? frågade hon och försökte ta korgen.
Rilla höll fast den. — Den ska pastorn ha, sade hon och läspade mycket sött på sina s.
— Ge den åt mej. Jag ska ge den åt honom, sade Mary.
— Nehej. Susan sa, att jag inte skulle få ge den åt nå’n utom pastorn eller tant Martha.
Mary blängde på henne från ovan till nedan.
— Du tycker allt du ä’ nånting, du, utklädd precis som en docka. Tira på mej, du! Min klänning hänger i trasor,
