och vad bryr jag mej om de’? Hellre går jag välan trasig än så där utspökad. Gå hem du och säj till dem, att di sätter dej i en glasbur. Titta på mej — titta på mej — titta på mej!
Mary började utföra en vild dans omkring den förfärade och bedrövade Rilla, i det hon svängde med sin trasiga kjol och ideligen sjöng »Titta på mej!» tills stackars lilla Rilla blev alldeles vimmelkantig. Hon försökte rädda sig ut genom grinden, men Mary motade henne och slog åter ned på henne som en hök.
— Hit med korgen! kommenderade hon och gjorde samtidigt en hisklig grimas. Mary var utlärd mästarinna i konsten att göra gubbar. Hon kunde förvandla sin uppsyn och göra den onaturligt grotesk, och av utomordentlig effekt voro de stora, hemskt rullande vitögonen.
— Nehej, flämtade Rilla, skrämd, men envis. — Släpp mej, du stygga Mary Vance!
Mary släppte henne, men blott för att speja omkring sig. Straxt innanför grinden stod en liten torkställning, på vilken ett dussin stora torskar utspänts, uppfläkta och saltade, för att torka. En av pastor Merediths församlingsbor hade nyligen givit honom torskarna i present, möjligen i stället för det kontanta bidrag, som han skulle lämna till prästens lön, men aldrig erlade. Pastorn hade tackat honom och sedan glömt bort alla torskarna, som naturligtvis skulle ha förfarits, såvida ej den outtröttliga Mary, som också hade ögonen med sig, upptäckt dem, ränsat dem, fläkt upp dem och saltat dem samt själv gjort i ordning en liten torkinrättning.
Nu fick Mary en ingivelse, som man nästan kunde tro kom direkt från mörksens makter. Hon störtade bort till torkbrädan och grep den största fisken, som låg där utspänd, en väldig halva av en torsk, nästan lika stor som
